Vi är redo för Episod på Svenska teatern

 

 

@ SPSU 2018

11.11.2018 kl. 18:56

Åk 7 bjöd på en interaktiv morgonsamling

 

 

 

 

@ SPSU 2018

06.11.2018 kl. 17:50

Skrivglada och utvilade elever!

@ SPSU 2018

29.10.2018 kl. 11:08

Vi läser ute

@ SPSU 2018

14.05.2018 kl. 14:53

Ordföljden

 

 

@ SPSU 2018

19.02.2018 kl. 11:07

Har du läst sagan Björken och Stjärnan?

 

 

Scen 1

 

Person 1: Har du läst sagan Björken och stjärnan av Zacharias Topelius?

 

Person 2: Ja, det har jag.

 

Person 1: Kan du berätta vad sagan handlar om?

 

Person 2: Jo, gärna.

I Finland har det - för länge sedan - varit krig, hunger och fattigdom. Då splittrades många familjer och barn skickades till främmande länder. När det äntligen blev fred i Finland saknade många en kär familjemedlem och ingen visste om den saknade levde eller var död. I den här sagan är det en pojke och en flicka som blir bortförda till ett främmande land. De har det bra i den nya familjen men när barnen hör att det blivit fred i Finland så blir saknaden efter föräldrarna och hemlandet stor.

 

 

Scen 2

 

Barn 1: Vi vill gå hem.

 

Föräldrarna i det främmande landet: Dumma barn, vet ni inte att det är över tusen kilometer till ert hem.

 

Barn 2: Det gör det samma. Bara vi får gå hem.

 

Föräldrarna i det främmande landet: Är inte det här ert hem nu? Ni har mat, kläder och vänner. Vad saknar ni? Era syskon och föräldrar är säkert döda.

 

Barn 2: Vi vet, men vi vill hem.

(ur Björken och Stjärnan av Zacharias Topelius)

 

 

Scen 3

 

Person 1: Hur gick det för barnen i sagan? Mötte de många faror?

 

 

Person 2: Barnen är nog rädda för både vilddjur och rövare under sin vandring hem, men de har en stark tro på att Gud beskyddar dem och leder dem hem. I den här sagan blir två små fåglar deras kompass och karta. Fåglarna flyger en bit framför dem och visar vägen hem. Barnen äter frukter och bär. De dricker källvatten och sover på den mjuka björnmossan. Dag efter dag, månad efter månad följer barnen fåglarna. Sommaren blir till höst. Naturen förändras. Slätter blir till kullar, berg, floder och stora sjöar.

 

 

Person 1: Barnen blev säkert trötta och uppgivna av den långa vandringen?

 

 

 

 

Person 2: Ja, förstås. Men tröttnaden utbyts till glädje när de möter människor som pratar deras modersmål. Då vet de att de gått rätt och nått sitt hemland. I hemlandet är människorna vänliga och bjuder dem på mat och husrum. De är oroliga och hoppas att barnen hittar hem till sina föräldrar.

 

 

Person 1: Barnen har nog en stark vilja. Är det sant att det tog ett år innan de hittade hem?

 

Person 2: Faktiskt, litet över ett år. En dag kommer de fram till en gård där det står en stor björk som barnen känner igen.

 

 

Scen 4

 

Föräldrarna i Finland: Alla våra fyra barn är borta. Två är begravda under björken och två är bortförda till främmande land och kommer aldrig mer tillbaka. Varför blev det så här?

 

 

 

Barnen kommer fram.

 

Barn 1: Känner ni inte igen oss? Vi är ju era barn och vi har vandrat hem från det främmande landet.

 

Föräldrarna i Finland: Vi är så lyckliga. Välkomna hem! (Föräldrarna kramar barnen jublande). Två främmande fåglar sjöng så glatt i björken i dag så vi kände nog på oss att något skulle hända.

 

Barn 2: Fåglarna är våra skyddsänglar. De visade vägen hem.

 

(ur Björken och stjärnan av Zacharias Topelius)

 

 

Scen 5

 

Person 1: Nu förstår jag varför sagan har titeln Björken och stjärnan  och jag vill nog läsa sagan. Tack för att du väckte läsintresset!

 

 

© 2018 SPSU

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

14.01.2018 kl. 10:04

Finland fyller år

 

 

Finland fyller hundra år. 

Detta är landet vårt. 

Landet med en unik natur, 

låt mig ta dig på äventyr. 

Du ser skogar, åkrar, sjöar och hav. 

Men detta är inte allt som vi har. 

Du ser också människor blyga. 

Om du kommer till Finland så får detta duga. 

Njut av ditt personliga revir! 

 

 

 

 

Snötäckt är vårt vackra land,

ingen sjö och ingen strand.

Mycket skog fritt att bestiga.

Inget behov att någonsin kriga.

Mörkret faller i december,

tänder ljuset i våra händer.

 

 

 

 

 

Vintersnön blänker. 

Mörka natten blir ljus. 

Träden värdefulla, 

värmer inomhus. 

 

Vårsolen glänser, 

snön smälter bort. 

Fåglarna sjunger ljuvt. 

Dagen är ändå kort. 

 

Sommarlovet pågår. 

Vädret är mycket klart. 

Ibland regnar det, 

men solen stannar kvar.  

 

Höstbladen prasslar. 

Mörkret kommer snart. 

Löven lyser i granna färger. 

Det är höst självklart. 

 

 

 

 

 

 

 

Finland är  

för mig riktigt kärt. 

 

Det är här 

som jag allt mig lärt. 

 

Finland har tusen sjöar 

i mitten av dem finns många öar. 

 

I det här landet allt du får. 

Finland är snart hundra år. 

 

 

 

 

 

 

Jag förlorade dig, 

men jag kan 

gråta ej. 

 

När jag är vid 

din grav får 

jag svar. 

 

Att du har dött 

för Finlands och 

vår skull. 

 

 

 

 

 

 

Skogar och åkrar  

kullar och dalar  

i tusen sjöars land.  

Bastu och korv,  

hockey och den finska sisun  

går hand i hand.  

 

 

Finland blev självständigt  

år 1917.  

För hundra år sedan,  

det här året,  

den sjätte december  

fyller hon hundra år redan.  

 

 

© 2017 SPSU

 

27.11.2017 kl. 11:27

Vi följer finlandssvenskar på Instagram

 

 

 

 

© 2017 SPSU

16.10.2017 kl. 11:33

Paperi är papper

 

 

 

 

 

© 2017 SPSU

10.10.2017 kl. 10:58

Vi skriver noveller

 

© 2017 SPSU

09.10.2017 kl. 13:19

Studiebesök

© 2017 SPSU

Gymnasieelever bekantar sig med det vetenskapliga biblioteket Pegasus vid Oulun yliopisto.

 

 

 

 

05.09.2017 kl. 14:29

Sommarhälsningar till alla från åk 7!

© 2017 SPSU

23.06.2017 kl. 10:36

Värsta vänskapen

Eleverna vid SPSU skriver lyrik, epik och dramatik med konstverk av konstnären Bo Haglund (Pro Artibus) som inspirationskälla. Denna vecka avtäcks konstverken på skolan och på torsdag besöker Bo Haglund skolan. Vi avslutar projektet i vår blogg med "Värsta vänskapen" av en elev på högstadiet. På hösten ordnas det skrivverkstad för eleverna  på högstadiet och gymnasiet tillsammans med Pro Artibus. Vi ser framemot  samarbetet och är nu övertygade om att en bild säger mer än tusen ord.

 

Det var en sen kväll och en mycket mörk sådan. En pojke gick utanför en gammal butik. Pojken hade på sig en blå munkjacka. Man kunde inte se hur han såg ut, på grund av den mörka kvällen. Han gick framåt och stannade i skenet av en gatlykta. Då kunde man se att personen såg mycket ledsen ut - men samtidigt också glad.

En annan pojke kom gående med mycket saker i en ryggsäck och ett tält i högra handen. Han var klädd i en ljusblå jacka. Han hade högst sannolikt tältat i skogen. Han gick framåt och just när han skulle gå förbi personen med en blå munkjacka föll hans tält ur handen. Pojken med blå munkjacka sade till honom:

-Hej! Jag heter Sven. Behöver du hjälp?

Då svarade pojken med en ljusblå jacka till honom:

-Hej Sven! Jag är Gustav. Om du kunde hjälpa, så vore det mycket bra!

Sven och Gustav gick tillsammans framåt i den mörka kvällen. De gick fram till Gustavs hus. Hela vägen hade de berättat om sig själva för varandra. Sven berättade att han hade blivit mobbad när han var liten. Mobbarna tyckte att Sven var dum och inte annars heller gillade de honom. Gustav berättade att hans föräldrar hade dött när han var liten. Därför är han mycket i naturen. Han har lärt sig redan i barndomen att vara självständig.

-Vill du ha mitt telefonnummer, så att vi kan kontakta varandra senare? frågade Gustav.

-Ja, gärna! sade Sven.

-Tack för att du följde mig hem. Hejdå! Vi hörs!

-Hejdå Gustav!

Nästa dag när Gustav vaknade tänkte han direkt på Sven och på det som de hade pratat om igår. Han skickade ett meddelande till Sven och undrade om de skulle kunna ses någon dag igen. Sven ville inte träffa Gustav, eller ett sådant meddelande fick Gustav. Sven hade dessvärre inte själv skrivit detta meddelande utan hans ”kompis” Pernilla som var avundsjuk på Sven för att han hittat en ny vän. Pernilla hade skrivit svaret till Gustav i all hemlighet. Gustav hade ingen aning om att någon annan läser hans meddelanden.

Gustav kontaktade inte Sven flera gånger på grund av meddelandet som Pernilla hade skickat.

© 2017 SPSU

24.04.2017 kl. 08:50

Gick upp i rök

Eleverna vid SPSU skriver lyrik, epik och dramatik med konstverk av konstnären Bo Haglund (Pro Artibus) som inspirationskälla.

 

 

Det kan komma en tid i ditt liv när allting du planerat och tänkt bara bleknar bort. Då kanske du känner att du inte är värd någonting längre. Det här insåg jag för en tid sedan när jag fick detta sms:

Det här sms:et hoppas jag att du läser på ett ställe där du är ensam, bli inte skrämd. Du förstår allt om du bara läser fortsättningen.  Jag hade planerat allt för mig och för dig, men du fick aldrig veta det. Den här onda världen var bara inte färdig för mig eller mina stora tankar. Ingen annan utan du kände mig och inte ens du kände mig fullständigt. Andra visste någonting du inte vet och nu ska du få höra det. Mina känslor för dig är större än du vet. De växte till ett stort moln ovanför  mitt huvud, men andras tankar kraschade dem. Bara din åsikt skulle ha haft en betydelse, men jag klarade inte av att berätta det för dig. Vem vet om vi skulle ha kunnat bli något stort. I mitt huvud finns bara röken av de bortkastade tankarna och idéerna. Jag vill att du vet att det finns ingenting som du kan göra mera. Allt är redan gjort. Jag är på ett bättre ställe nu. Jag älskar dig och kommer alltid att göra det, även om Gud inte accepterar detta.

© 2017 SPSU

21.04.2017 kl. 09:21

Jag har inget ansikte

Eleverna vid SPSU skriver lyrik, epik och dramatik med konstverk av konstnären Bo Haglund (Pro Artibus) som inspirationskälla.

 

  ̶̶  Jag har inget ansikte. Jag är vacker inuti och det kan alla se. Jag behöver inget ansikte. Jag tycker att det är härligt att alla kan se varandra som vi är, inte som våra ansikten framställer oss. Varje människa är en blomma, vacker på sitt eget sätt. Det finns inga äckliga blommor - bara unika. Jag tycker att vi inte behöver ansikten. Utan dem kan vi uppskatta varandra mera, då ser vi hur vackra blommor vi alla är.

 

  ̶̶  Jag har inget ansikte. Jag skulle vilja ha  det tillbaka - eller skulle jag? Jag är inte säker. Mitt vackra ansikte, med blåa och klara ögon, som ramas in av mitt ljusa hår - det är borta. Men är det på riktigt en så dålig sak? Ingen kunde se mig som jag är, då mitt ansikte täckte mig. Alla såg bara mina blåa ögon och mitt ljusa hår. Jag fick lätt allt jag ville, bara genom att fråga, men ingen såg mig som jag var. De såg bara en dum blondin. Ingen visste hur mycket jag älskade att leka med mina tankar och lära mig nya saker. De vet inte hur öppen person jag är och hur mycket jag kan ge till världen. Dessa motstridiga tankar får mig att känna som om mitt huvud skulle vara ett hus. I ett rum finns en person och alla vill ha olika saker och ropar samtidigt.

 ̶̶  Jag har inget ansikte. Jag behöver det. Vi behöver alla det. Vi är inte vackra att titta på utan våra ansikten. Vi har alla hemska hemligheter och vi  är alla fula. Vi har skapat en mask, som döljer denna fulhet, våra ansikten. Vi skapar ansikten, för att bespara andra från att se våra hemska själar. Vi är alla svarta personer med djur in i oss. Vi är alla brutala varelser som tänker bara på oss själva och är färdiga att trampa på andra för att förbättra vår position.

 

 ̶̶  Ingen av oss har ett ansikte. Vi tänker inte lika om denna sak. Vad ska vi göra?

 ̶̶  Jag vill ha det tillbaka!

 ̶̶  Men varför? Du behöver inte det, ingen av oss behöver.

 ̶̶  Det skulle nog vara roligt att få mitt vackra ansikte tillbaka. Mitt unga vackra ansikte.

 ̶̶  Men förstår du inte att du är vackrare utan det, det är vi alla.

 ̶̶  Nu har du fel! Det finns ingenting äckligare än det, som finns i vårt inre. Ingen vill se det och bara sådana hippier, som du tänker att alla är vackra. Då man växer får man nog se hur fula och hemska alla är.

 ̶̶  Men om alla är lika fula finns det ju ingen som är på riktigt ful. Om vi alla är fula finns det ingen som man kan jämföra sig  med. Vi är alla lika fula, alltså jämlika. Varför kan vi inte då se alla som vackra om vi alla är likadana. Jo, det är ju sant att vi är olika, men vem kan bestämma vad som är vackert och vad som är fult?

 ̶̶  Jag tycker att det är lättare att vara mig själv då har människorna inga fördomar om mig.

 ̶̶  Det är nog sant, ofta dömer människor  andra enligt deras ansikten, fastän man inte känner  personen. Om du tycker att du är ful inuti, gör något åt saken. Det borde nämligen inte vara så att man tycker att man är en hemsk person, men gör ingenting åt saken.

 ̶̶  Men varför ska jag göra något åt saken. Vi är alla fula och de som säger att vi är vackra ljuger! Vi säger alla att människan är vackrast inuti, men detta är bara en lögn som vi upprepar för att inte känna oss så hemska som vi är. Vi är nämligen hemska var och en av oss.

  ̶̶  Men varför bråkar ni? Det finns inget rätt svar.  Ni behöver inte övertyga den andra om att er åsikt är den rätta. Vissa  tycker att det är det inre som är viktigt, medan  andra tycker att ingen borde se vad som finns i vårt inre. Ni har båda rätt, så nu kan ni lugna ner er och lämna varandra  i fred.

© 2017 SPSU

20.04.2017 kl. 10:59

 


I bloggen "Från värld till värld" (© SPSU) har eleverna vid Svenska Privatskolan i Uleåborg möjligheten att publicera sina texter och läsa varandras texter.

 

(Vid förfrågningar: Karin.Latvasalo (at) eduouka.fi)

 

 

Kategorier

Senaste kommentarer

30.05, 14:51Lässtund av
30.05, 14:48Godislandet av
30.05, 14:45Min sommardikt av
30.05, 14:45Godislandet av